Om Sjöberg, Lovisa Mienna (2018). Att leva i ständig välsignelse: en studie av sivdnidit som religiös praxis. Oslo: Universitetet i Oslo Det teologiske fakultet
Kurslitteratur i ekoteologi, och jag skrev så här i kursportalen.
Sjöbergs avhandling Att leva i ständig förnyelse lär mig mycket. Om språket: först fastnar jag på hackiga meningar och ord som inte finns på svenska, som föringar och människans kår. Men jag blir hänförd av exaktheten i beskrivningarna, hur hon vill förmedla en hel värld genom att analysera texter och beskriva praxis så att det blir fullt ut begripligt för andra. Jag ser att kommunikation och religion är lika sammanbundna som natur och kultur.
Sen fångas jag av hur avhandlingen ger sivdnidit en förmåga att hålla ihop jorden och himlen, binda ihop de olika sfärerna, hålla ihop allt skapat genom tid och rum. Och hur den får den kristna teologin att sömlöst gå ihop med det kontextuellt samiska.
Och jag tänker på hur viktig praxis är; en väv av tanke, ord och handling som hänger ihop och skapar verkligheten (sid 19-20). Det här att inte på ett aktivt sätt relatera till mat, dryck, platser, objekt, det liv som verkligen inte är självklart att ha: det gör oss stumma, skapar någon sorts energidränage.
Reflektion: Hur kan de av oss som inte har en samisk bakgrund bidra till någon sorts motsvarighet till sivdnidit?
När jag läser om självklarheten i att vi finns i ett spann mellan det som är och det som ska komma, anar jag vad Bauman är ute efter: acceptansen av att vi är insatta i något större:
Att leva är en välsignelse, och så länge en människa lever förhandlar hon med sina omgivningar, strävar efter att komma överens. Idealet är att ha goda relationer med andra människor, skapelser, med marken under våra fötter, med de släktled som gått före och med de släkter som komma skall.
Sjöberg, Lovisa Mienna (2018), sid 231.
Det allra bästa med att inte bara läsa böcker på egen hand utan att gå en kurs med andra är det som händer när jag bär med mig orden efteråt, när jag behöver formulera mina tolkningar och när de möter andras. (Kanske är det just det här som är meningen med livet, till och med.)
När det gäller den här texten är den fylld av ett myller av liv och varelser, som en Astrid Lindgren-värld, men på riktigt. Det är som om den gestaltar jorden, himlen, maten vi stoppar i oss när vi både vet varför och när vi inte gör det, prylarna vi klickar hem och hinner glömma bort innan paketet kommer.
Jag tänker på, och det här skriver jag också om i diskussionen i kursportalen, att vi stänger av för att vi inte förmår bearbeta alla relationer vi är insatta i, hur vi är insnärjda i mönster av våld och över- och underordning. Så här skriver jag:
Jag tror definitivt att vi avhumaniserar (nu blir plötsligt till och med det ett svårt ord att använda för att det bara inkluderar människor) oss själva och varandra för att stå ut med att leva som vi gör. När jag var ung djurrättsaktivist läste jag Peter Singers Djurens frigörelse (från 1992, jag behövde kolla nu när den kom). Han har många exempel på distanseringsmekanismer, och jag tänker att de är överförbara till många fler områden (det skriver han nog i boken också). Ju fler saker vi äger, desto lättare är det att tänka att det ändå är omöjligt att hålla koll på produktionsvillkoren för alla. ”Jag gör så gott jag kan” blir så futtigt. Och det här vet så många av de unga idag; de vet att de lever med selektiv varseblivning (med medieflödet och de sociala medierna som de har vuxit upp med) och existentiell skuld (med klimathotet, vår priviligierade roll i världen osv), och de vet att de behöver stå ut med det under resten av sina liv. Det är mycket att bära. Hur hjälps vi åt att växeldra, växla om, växla nytt? (Jag förväntar mig inget svar på denna megafråga, förstås, men det är sånt som upptar mycket av mina tankar.)
Tack för en fantastisk avhandling.
Länk för den som blir nyfiken på att läsa mer om och av Lovisa Mienna Sjöberg.
Lämna ett svar