För fyra år sen gick jag också runt och väntade på ett besked. Då hade jag i och för sig ingen aning om när beskedet skulle komma. I april 2020 skickade jag in manuset till min barnbok Omaja : den första tiden till ett bokförlag. Och sen var det bara att vänta.
Jag i väntans tider i maj 2020.
Mina skrivbordslådor är fulla av ofärdiga manus, men den här skrev jag faktiskt klart, bit för bit under några år. Berättelsen började jag bygga upp och dela med andra när jag läste kursen Skriva för barn och unga på Högskolan Kristianstad 2012. Ilona klev fram som en sorts talesperson för många olika sorters skav. Över klimatfrågorna som kändes som någon sorts annalkande lavin. Över att det pratades om att de ungas syn på framtiden blev alltmer dyster och den psykiska ohälsan bland unga ökade – och samtidigt hade jag två barn att ge framtidshopp. Över att det inte gick att få ihop bilderna av hur saker produceras i världen, att de som har rätt till svenska pass har hela andra chanser i livet än många andra, och över alla nyheter som flödar över en dygnet runt utan en rimlig möjlighet att förhålla sig till alltihop. Över vuxentiden som aldrig räcker till. Hur gör ett barn för att hantera allting? Och hur gör en förälder? Var går det att prata om allt det här utan att bli sedd som en jobbig människa?
Manuset blev klart. Men sen låg det ändå och väntade, tills det blev pandemi och det kändes som om tiden faktiskt skulle kunna ta slut. Då skickade jag in till ett förlag. Och fick ja. Det var fantastiskt. Sen kom livet och familjeangelägenheterna liksom emellan och stökade till det så att jag inte alls hade energi för att marknadsföra min bok när det hade behövts, och pandemin fortsatte så att det var svårt med skolbesök (som jag hade hoppats på). Det var ändå som det var. Jag hade fått min bok utgiven.
Men. Det som kändes som en frontalkrock med omvärlden var att möta en och annan, till och med ganska många, som sa att ”nej en sån berättelse tror jag inte är bra för barn/mitt barn/mitt barnbarn, den kommer bara att göra dem oroliga”. Och hur mycket jag än glödde för min berättelse, hur mycket jag än engagerat eller mer lugnt och sansat försökte förklara att de flesta barn hör massor om klimatkrisen i sin vardag och det tyngsta är att känna sig ensam med sina tankar utan att ha någon att dela dem med, så vände de sig till någon vid bokbordet intill med en mer lättsam bok. Jag som tyckte att jag hade den mest angelägna boken i världen, en som dessutom hade fått stöd från Kulturrådet.
Det vimlar av vuxna som känner sig helt tafatta inför att prata med sina barn om ovisshet, hot och rädslor. Och de existentiella frågorna är förstås svårare för den som inte har övat. För allt vi övar på blir vi ju bättre på.
Precis det här kom upp i min magisteruppsats Existentiella perspektiv på klimatkrisen: de unga vuxna som jag intervjuade vittnade om hur de kände sig svikna av vuxna som inte velat ta i oro för klimatet. Som hade sagt att ”du behöver inte oroa dig, lilla vän, det blir nog bra allting”. Och de yrkesverksamma som möter unga med klimatoro sa just det jag skrev nyss: att vi vuxna behöver öva oss.
Så denna helg är jag glad över veckans besked om att Folkhälsomyndigheten ska utveckla arbetet med existentiell hälsa, i ett nytt uppdrag. Jag tror att vi behöver hitta fler sätt att lära oss ta hand om den: prata om mening, rädslor och hopp, för att komma fram till hur vi kan hjälpas åt. För att det är den här världen vi ska leva i, och än så länge finns det ingen Planet B. (Sen behöver vi förstås en vettig klimatpolitik också.)
Lämna ett svar