Tagg: psykologi

Orsaker till ondska

Finns det genetiska skillnader mellan goda och onda människor redan vid födseln? Ser hjärnan annorlunda ut hos den som har extra hög risk att ägna sig åt våldsbrott? Det diskuterades i Vetenskapens värld ikväll – se avsnittet i SVT Play här.

Magnetkamerabilder av hjärnor visade att de såg annorlunda ut hos personer som bevisligen var mördare och psykopater. Men inte bara hos dem, och det tycker jag är en väldigt viktig poäng. Det är inte generna som styr, utan det är vad som händer i livet.

I programmet visades också en studie som skulle komma fram till om det finns en koppling mellan moral och empati. Genom att mäta halten av hormonet oxytocin hos rugbyspelare före och efter uppvärmning ansåg forskaren att han kunde se att empati och samarbete gör att hormonet utsöndras. Jag är helt och hållet med på att forskaren kan säkerställa att aktiviteten gör skillnad i hormonnivån. Men varför hormonet utsöndras kan väl rimligtvis inte säkerställas genom en sådan mätning? Kanske handlar det om att personerna gör något de tycker om att göra, och det drar igång hormonutsöndringen.

Otroligt svår tycker jag att frågan om brottspåföljder är. Ska en person få ett mindre strängt straff för att hen har en impulsiv läggning? Eller är det istället något som ingår i livet, att lära sig ta hänsyn till andra människor, utifrån de förutsättningar som var och en har. Kanske  har alla ett ansvar att uppmana den som verkar behöva hjälp att faktiskt se till att söka hjälp? (Jag är inte på något sätt expert, eller helt genomtänkt och färdig i vad jag tycker.)

Se gärna programmet.

Jag rekommenderar också En liten bok om ondska av Ann Heberlein.

Uppdatering 3 mars: stor medienyhet att en utredning föreslår att rättspsykiatrisk vård ska avskaffas.

Sagor och psykologer

Psykologer läser sagor den 29 mars handlade det om Grimms berättelser. Hur går det att tolka dem psykologiskt? Varför vimlar det av elaka styvmödrar och är det egentligen bra att läsa dem för barn, fulla av våld som de är?

Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld läste ur Rödluvan och Hans och Greta, och resonerade med varandra och med publiken. Det blev många psykodynamiska/freudianska tolkningar av sagan som en berättelse om personlighetspsykologi, eller om omedvetna processer och drifter. Rödluvan valde lustprincipen när hon tog klivet ut i skogen för att plocka blommor, istället för den förnuftiga realitetsprincipen. Och se hur det gick! Eller är det en berättelse om Rödluvan som är på väg in i ett sexuellt uppvaknande, utan att känna sig riktigt mogen för det?

Mest spännande blev det när publiken släpptes in. När flera påpekade att sagor har bearbetats och omtolkats i många omgångar, och att de kom till för att berättas muntligt och i första hand för en vuxen publik. Att de är dramatiska och våldsamma handlar om att fånga intresset hos den som lyssnar (läser), och de sagor som har blivit kvar över tid är de som flest har velat höra. Symboler som skogen och elaka styvmödrar kan vara högst reella hot, som har med den historiska verkligheten att göra: de hot som fanns då, och som finns åtminstone i motsvarande form idag också. Separationsångest, konkurrens mellan förälder och barn, arvstvister.

En terapeut berättade om sitt arbete med konstnärliga metoder, där sagorna kan ge människor bekräftelse på starka och kanske förbjudna känslor: ”så där kan man känna, och ändå vara människa”. En annan berättade hur hans  psykotiska patienter satt stilla under morgonsamlingen varje dag och lyssnade på en saga – personer som annars för det mesta avvek från träffar.

Går det att tolka sagor ur ett KBT-perspektiv, med ett större fokus på att förändra sitt beteende för att nå dit man vill? Mosskin och Jägerfeld var lite tveksamma, och tyckte att lösningen ofta kommer väl plötsligt och utan att huvudpersonen behöver göra så värst mycket, men publiken protesterade. I många sagor behöver hjälten ta sig igenom många faror och utmaningar innan de når målet, uppdrag (utvecklingsprocesser) som faktiskt går utanför den reella verkligheten. Precis som det kan vara, tyckte en av psykologerna på plats.

Sen blev det också en del genusdiskussioner. Är t ex Snövit en vettig saga att läsa, när räddningen kommer genom en kyss från en prins? Även där kom invändningar från publiken: i en av de mest ursprungliga versionerna av sagan är det inte genom kyssen som hon räddas.

Sista året i gymnasiet skrev jag specialarbete om folksagor, med utgångspunkt bland annat i Bruno Bettelheims psykologiska tolkningar av sagor. Då var jag också inne och nosade på det temat: sagan som en bekräftelse på allt som ingår i att vara människa. Den kan vidga rummen för mig som läser. Och jag tänker att det är precis det som en bra berättelse gör. Utan berättelser, ingen utåtrörelse. Om det nu går att vara människa utan berättelser. Jag är tveksam. Men jag tror att det är lätt att glömma hur viktiga de är.

Också biskop Eva Brunne uppmanade till att fortsätta berätta berättelser som bär livet, när jag hörde henne i måndags. Det är förstås kyrkans roll att göra det. Men det är uppdraget är livsviktigt, tror jag. 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén