I Sydsvenskan skriver Maria Küchen en bokrecension. I hennes text blir temat något jag ondgjort mig över hemma i köket några gånger på sistone: att affekter verkar ha högre status än fakta.

Ändå är det något som skaver när jag har läst färdigt. Om det alltid är av ondo att få igång människors känslor, att få människor att verkligen känna: har då kultur någon rimlig plats? Är det någon mening med böcker, teater, musik, konst?

I krängningarna på tunnelbanan slår det mig. De måste också vara där, tyckarna, för att ge stöd till dem som gör något. Och de som gör i ett sammanhang kanske är tyckare i ett annat. Det är pusselbitar som går ihop på ett sätt som sällan kan förutsägas på förhand.