Tagg: barn

Barn som funktion

Sound of Music: som KOMET-programmet i alpmiljö.

Sound of Music: som KOMET-programmet i alpmiljö.

Slapp nyårsdag med morgonrocken på långt in på dagen. Jag och åttaåringen fastnade framför Sound of Music på TV:n. (Hade inte trott att hon som brukar fnysa åt 1900-talsböcker skulle gilla den här, men tydligen så!) Den filmen är faktiskt som en KOMET-kurs i alpmiljö: vad är det för relation jag vill ha till mitt barn, och vad behöver jag förändra i mitt beteende för att komma närmare målet? Mer bus och lek blir säkert ett av svaren. Mer lyssna, mindre babbla på och utgå från att du har rätt. Ja det är ju självklarheter förstås, men så galet lätt att fastna i andra beteenden ändå. Jättebra kurs tyckte jag när jag gick den för fyra år sedan.

Sen satt liksom pedagogik- och uppfostranstankarna kvar i huvudet hela dagen. Och nu på kvällen ramlade jag över den här länken – en lokaltidningskrönika som en vän delat på Facebook.  Om att ett barn ska vara fri att ta den plats hen vill.  Läs den. Jag läser och minns så väl en lärares nöjda kommentarer vid utvecklingssamtalet om att ”hon börjar blomma ut”. Jag själv upplevde ingen som helst skillnad. Och ordet ”blyg” får mig fortfarande att hoppa högt. Vad, whatsoever, blir bättre av att säga att jag är blyg?

Den etiketten kommer att låsa fast. Stänga till om de möjliga öppningarna och rummen.

Kan vi inte bara komma överens om att sluta slänga stämplar på människor om hurdana de är och hur de borde vara? Särskilt barn. Låt människor vara som de är, och känner de behov av att förändras – då tror jag att det kommer att ske. Men om behovet inte upplevs inifrån kan jag inte se någon orsak till förändring. Olikhet är bra!

Pendlartankar

På morgnarna far de iväg allihop, i sina bilar, på tåget eller med buss. Barnen blir kvar, i skolan eller på förskolan. Sen kommer föräldrarna hem igen på kvällen, men energin och kreativiteten stannar kvar inne i city där jobbet finns.

Vilken skillnad gör det att växa upp så – jämfört med att växa upp på en plats där ”hemma” är den plats där jag tänker och vistas? Spelar politiken i närmiljön lite mindre roll? Kan det göra detsamma om föreningslivet och butiksutbudet är skralt?

Rösträttsfrågan

Mer makt åt barnen. Det känns som en ny tanke att barn ska få rösta. Och många tänkbara problem dyker upp i huvudet med en gång. Men visst är det spännande – och inte alldeles galet?
http://www.dn.se/debatt/ge-aven-vara-barn-ratt-att-rosta-i-de-allmanna-valen

Legostormen

Det är spännande med tidningstexter som flödar över av känslor, där det verkligen märks att den som skriver är rejält upprörd. Det osar av svordomar och stickig irritation. Jag tycker att texten ”Legomuren mellan pojkar och flickor” i dagens DN är en sådan. Och för mig som besatt språkmänniska OCH feminist är den otroligt spännande att läsa riktigt närgånget och noga. Jag kritiserar inte artikelförfattaren egentligen, det vill jag betona. Det jag vill sätta fingret på är hur lätt det är att lägga över ansvaret för jämställdheten på någon annan. Och: att det ständigt är flickorna som är avvikarna.

Om någon har missat debatten: Det handlar om att Lego har börjat göra särskilda Legoversioner för flickor, utifrån det som de hävdar är flickors önskemål. I flera år har de gjort särskilt Lego för killar, med tyngdpunkt på machoyrken, krig och vapen.

Tidholm beskriver hur Lego lyckades nå killarna, men det gjorde att 50 procent av målgruppen inte nåddes: tjejerna. Nu när Lego tagit fram rosa och lila omvårdande figurer som är längre och kurvigare än de vanliga, så skriver Tidholm att det är

den värsta sortens exempel på hur man reproducerar könsstereotyper och skamlöst låser in barn i inskränkta könsroller.

Så tolkar han det alltså inte när Lego gör produkter som specifikt riktar sig till pojkar. Men uttalat och definitivt så när Lego gör produkter som specifikt riktar sig till flickor.

DET tycker jag är intressant.

Sen funderar jag på ett intervjucitat, uttalat av forskaren Niclas Järvsjö enligt DN:

Barn idag blir totalt splittrade,// samhället och skolan strävar efter att befria barn från begränsningar som utgår ifrån kön. Och samtidigt ser leksakerna ut så här. Det är schizofrena signaler.

Hm. Samhället i övrigt är inte alls könsuppdelat. Män och kvinnor klär sig inte alls olika. Hur män och kvinnor porträtteras i reklam, TV och film skiljer sig inte åt det allra minsta. Men om leksakerna är könsneutrala slipper barnen bli förvirrade.

Jag får det inte riktigt att gå ihop, rent logiskt. Men jag känner mig lite extra jobbig idag – sorry.

PS: jag tycker också att det vore trevligare med könsneutralt Lego, även om jag tror att mina barn av båda könen skulle älska det nya tjejlegot. Och jag tror inte att tjejer är omvårdande bara för att de är födda med en kropp vi kallar tjejkropp. Om nu någon bloggläsare skulle fundera över min syn på könsroller.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén