Boksläpp – med pirrande mage

Jag signerar bok

Jag signerar bok. Premiär!

 

Idag hade vi boksläpp med författarmingel på Vallentuna Kulturhus, jag och Anna. Så här skrev Vallentuna kommun på sin webbplats:

Boksläpp Att stå där bland alla hyllmeter av berättelser med en egen bok – det finns nog inga ord som beskriver det på ett vettigt sätt. Så värst många barn kom det inte, men det var ändå otroligt kul att få göra ett fysiskt och lokalt boksläpp. Vi bjöd på salta pinnar, bubbelvatten och ballerinakex och hade en jättefin rithörna. Anna hade fixat en rollup. Bibliotekarierna var otroligt tillmötesgående och hjälpte oss få till allting.

Jag till vänster, Anna till höger.

Boksläpp med författarmingel på Vallentuna Kulturhus och bibliotek! Jag till vänster, Anna till höger.

 

 

 

 

 

 

 

 

Lokaltidningen Vallentuna Nyheter gjorde ett reportage om barnboken ”Med pirrande mage och stapplande steg”, en antologi om att börja skolan, förra helgen. Min berättelse har inga han, hon eller hen i sig – för att den som läser förhoppningsvis ska känna igen sig i annat än kön.

Boken ”Med pirrande mage och stapplande steg” går att beställa hos Bokus eller Adlibris.

Dela
Facebook Twitter Email

Fotohybris, Fotosöndag och Flickr Explore

En kreativ fotogrej jag verkligen vill tipsa andra om är Fotosöndag. Varför så bra? Jo, för att Fotosöndag:

  • Får en att ta bilder och visa upp dem för andra. Bara en sån sak.
  • Funkar oavsett förkunskaper, prylinnehav
    2011_2012 316

    En blomma till er på Fotosöndag! Tack för att ni gör det.

    och tid till förfogande. Bara mobilen att fota med? Det går jättebra.

  • Bygger lika mycket på idéer och tolkningar som på teknik och komposition.
  • Är snällt. Inte alla fotosammanhang är snälla. I hemskans många år avskydde jag Fotosidan för att jag såg att ganska många hyvlade av varandras bilder och idéer rätt rejält. Så är det inte i Fotosöndag. Säg något snällt, eller var tyst, är den oskrivna regeln som folk verkar använda sig av där. Jo, det finns förstås konstruktiva förbättringsförslag också, men mellan konstruktivt och förödande finns det hårfina gränser.

Varje vecka nytt tema (utom under sommaruppehåll med mera). Fantastiskt. Bilderna läggs upp på mitt eget konto på Flickr, och taggas på ett särskilt sätt så att de ska hamna i Fotosöndags bildpool. Hur det går till beskrivs på webbsidan. Det senaste veckotemat var ”Oskarpt”.

Fotosöndag är det som fått mig att släppa sargen när det gäller att visa mina bilder och låta människor tycka till om dem. Dessutom är det Fotosöndagteamet jag måste tacka för fotohybrisen som drabbat mig just nu – när mitt senaste bidrag fått tusentals visningar för att bilden hamnade på Flickr Explore. Vad det är beskrivs väldigt bra i bloggen Infomastern:

Flickr Explore är en samlingssida för de populäraste bilderna. Det som spelar in för att en bild ska hamna där är datum för bilduppladdningen, kommentarer, antal bildvisningar, favoritmarkeringar, antal kontakter på Flickr, metadata och hur många grupper den finns postad i (flera grupper drar ner rankingen).

I vanliga fall får jag kanske ett par hundra sidvisningar, så igår kväll anade jag något lurt när de bara vällde in… Vad som ligger bakom? Någon som av någon anledning valde att släppa fram min bild. Så fortsätter vi, eller hur? Släppa fram varandra – det är bra grejer.

Dela
Facebook Twitter Email

Elda på med Ingrid Sjöstrand

Elda på. Så länge det leder till nåt bra.

Elda på. Så länge det leder till nåt bra.

Imorse dök en Ingrid Sjöstrand-dikt upp i Instagramflödet. Och sen har hon liksom förföljt mig hela dagen, Ingrid.

När jag var en så kallad ung vuxen (som det hette i de där skrikgula A5-häftena med lästips som fanns på biblioteken vid 80-/90-skiftet) föll jag för allt av Ingrid Sjöstrand. Diktböckerna, men också romanerna Törnrosa, Feernas tid och Prinsarnas tid.

Det var som att andlöst ramla ner i det som var jag, men ändå inte. Någon annan beskrev världen så som jag velat, om jag hunnit se mer än jag gjort.

Nu när jag googlar Ingrid Sjöstrand hittar jag begrepp som ”utvecklingsroman” och ”brukspoesi”. Det handlar om ”det lilla livet”.

För mig är hon och Werner Aspenström i samma genre. Samma typ av tveklösa och samtidigt subtila fingerpekande i poesin: titta här, det är här som larven sitter och tvekar på sitt körsbärsblad. Visst är han som du? Och vad borde du göra i den situationen? ”Estetiskt outvecklad”. Bah.

På något ställe står det visserligen att Sjöstrands dikt ”Elda under din vrede” bidrar till att göra poesi politiskt relevant. Och jag tänker att det är ett storverk att åstadkomma det. Vare sig det nu kallas bruksdikt (varför låter ordet så fult i mina öron, det kanske det inte är?) eller något annat.

Läs Ingrid Sjöstrand. För att det som spelar roll spelar roll. I text och i verkligheten.

När jag nu har avreagerat mig färdigt hittade jag en text där Ulrika Milles vill ställa Törnrosaböckerna i hyllan för viktig referenslitteratur. Yes.
Och här skriver Sydsvenskan om retoriken i Sjöstrands dikter.
Bra reportage i UnT här – Ingrid Sjöstrand är nu 92 år. Hade ingen aning om att hon var vegetarian, men det gör ju inte saken sämre.

Dela
Facebook Twitter Email

Tusen skrivtips

Den här högen samlade jag ihop i bokhyllan idag. Böcker jag läst på olika skrivkurser. Tänkte kolla igenom mina anteckningar från kurserna och göra best-of-inlägg här på bloggen. För mitt eget dåliga minnes skull – och kanske för nån annan också.

Dela
Facebook Twitter Email

Barn som funktion

Sound of Music: som KOMET-programmet i alpmiljö.

Sound of Music: som KOMET-programmet i alpmiljö.

Slapp nyårsdag med morgonrocken på långt in på dagen. Jag och åttaåringen fastnade framför Sound of Music på TV:n. (Hade inte trott att hon som brukar fnysa åt 1900-talsböcker skulle gilla den här, men tydligen så!) Den filmen är faktiskt som en KOMET-kurs i alpmiljö: vad är det för relation jag vill ha till mitt barn, och vad behöver jag förändra i mitt beteende för att komma närmare målet? Mer bus och lek blir säkert ett av svaren. Mer lyssna, mindre babbla på och utgå från att du har rätt. Ja det är ju självklarheter förstås, men så galet lätt att fastna i andra beteenden ändå. Jättebra kurs tyckte jag när jag gick den för fyra år sedan.

Sen satt liksom pedagogik- och uppfostranstankarna kvar i huvudet hela dagen. Och nu på kvällen ramlade jag över den här länken – en lokaltidningskrönika som en vän delat på Facebook.  Om att ett barn ska vara fri att ta den plats hen vill.  Läs den. Jag läser och minns så väl en lärares nöjda kommentarer vid utvecklingssamtalet om att ”hon börjar blomma ut”. Jag själv upplevde ingen som helst skillnad. Och ordet ”blyg” får mig fortfarande att hoppa högt. Vad, whatsoever, blir bättre av att säga att jag är blyg?

Den etiketten kommer att låsa fast. Stänga till om de möjliga öppningarna och rummen.

Kan vi inte bara komma överens om att sluta slänga stämplar på människor om hurdana de är och hur de borde vara? Särskilt barn. Låt människor vara som de är, och känner de behov av att förändras – då tror jag att det kommer att ske. Men om behovet inte upplevs inifrån kan jag inte se någon orsak till förändring. Olikhet är bra!

Dela
Facebook Twitter Email

Världsbyggarkurs

världsbyggarkurs

Världsbyggarkurs

Sista helgen i mars gick jag på världsbyggarkurs på Folkuniversitetet. Läraren var förbluffad över den höga medelåldern på kursen (”inte bara fjuniga män som får strumporna tvättade av morsan”), och tja, vad ska en säga om det? Själv tycker jag det är superkul att det finns fler än jag som inte nöjer sig med den riktiga verkligheten, utan vill fortsätta skapa egna. För sin egen skull, för sina barns eller vad som helst. Att sitta på innergården och prata om varulvars drivkrafter med vuxna framgångsrika karriärmänniskor – det var rätt oslagbart.

Några av tipsen för att skapa fiktiva världar som känns trovärdiga – och meningsskapande på riktigt:

  • Vilka regler är det som gäller, och vilka konsekvenser får de för människors beteende? Det styr hur berättelsen blir.
  • Hitta konflikten – det som är själva berättelsen, och lägg in konkreta detaljer. Glöm inte att det ska vara mer än en beskrivning av en värld, om det är ett skrivprojekt du håller på med.
  • Ta din berättelse på allvar. Inte så att humor är förbjudet – men det är förbjudet att skratta åt ditt eget berättelsebygge eller karaktärerna.
  • Varje val du inte gör när du konstruerar berättelsen lämnar en dörr öppen. Det blir en kraftförlust.

Kursen var bara två dagar, men det blir alltid en sådan koncentration som är svår att släppa när klockan slår kursslut.  Vill buteljera den där kreativa koncentrationen!

(Jag tänker dessutom att de där tipsen, och rätt mycket vi pratade om under kursdagarna, faktiskt även gäller Den Riktiga Världen. Det som är fördelen med fiktiva världar är kanske möjligheterna att gå till botten med det där: vilka regler gäller, och vilka konsekvenser får de för människors beteenden? Det borrandet ger nya betraktningsvinklar även till vardags.)

Dela
Facebook Twitter Email

Genomgången, inte klar

Jodå, det har kommit. Lektörsutlåtandet.

Jag ser ju att det 1) finns hopp om att det ska kunna bli en bra berättelse, det här 2) behövs en hel del jobb för att kunna komma dit. Som att det behövs mer action i början och mer hinder i slutet, till exempel. Först för trögt och sedan för lätt. Och så det förhatliga men på alla sätt väntade ordet: mer gestaltning. Jag vet. Jag ska. När skrivtiden kommer. Förhoppningsvis snart.

(Det var jätteroligt att få ett lektörsutlåtande. Berättelsen känns som att den finns, på riktigt. Inte bara inne i mitt huvud. Och att få bekräftelse på att det går att skapa världar, känslor och förmedlingslänkar av bokstäver på ett papper – det är alltid enormt stort. Oavsett vad som händer härnäst.)

omajalektor

Dela
Facebook Twitter Email

Skrivarkollektiv och nya människor

Tada, nu har jag haft premiär för skönlitteratur på läsplatta! Den här boken blev det: Den nya människan av Boel Bermann.

På grund av människors miljöpåverkan börjar barnen som föds bete sig annorlunda. De känner och reagerar inte enligt de vanliga normerna, och det händer en del olyckor som de nya barnen ligger bakom. Så småningom kan de inte längre bo ihop med vanliga människor.

Det handlar mycket om utanför- och innanförskap. Och jag känner igen en hel del grundfunderingar från mitt eget skrivprojekt.

Boel Bermann är också med i ett skrivarkollektiv som heter Fruktan, som bland annat gör novellpodcasts. Kul sätt att öka intresset för berättelser. Och det måste vara fantastiskt att ha ett skrivarkollektiv för att dela tankar och peppa varann!

Dela
Facebook Twitter Email

Bok i brevlådan

Nu är det på väg. Mitt första avslutade bokmanus. Det ska lektörsläsas och jag ska förhoppningsvis få konstruktiv respons.

Några veckors väntan. Sedan får vi se.

manuslunta131231

 

Dela
Facebook Twitter Email

Bana väg

potatis_webHur kommer barn i framtiden att förstå grejen med att se ett TV-program just när det sänds? Med stoltheten över att ha Billy-hyllorna fyllda med videofilmer?

Antagligen omöjligt.

Ikväll såg jag ett avsnitt av The story of film på nya smarta TV:n. Tema expressionism, impressionism och surrealism. Att vara den som kommer med den nya kameravinkeln, nya sättet att berätta en historia, som exempelvis Ozu Yasujirō. Eller, som jag pratade med barnen om idag, att ha varit Alströmer som tog med sig potatis in i landet: och från att ha varit ett potatislöst land blev det på sikt ett land med potatis i skivad, hackad, malen och pulvriserad form.

De där små vridningarna. Händelser som drar upp en ny väg.

Kanske är det tydligare för dem som går i skolan nu?

Annat relevant som handlar om att förändra vägarna framåt – med tyngdpunkt på berättande:

Dela
Facebook Twitter Email

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén