Sound of Music: som KOMET-programmet i alpmiljö.

Sound of Music: som KOMET-programmet i alpmiljö.

Slapp nyårsdag med morgonrocken på långt in på dagen. Jag och åttaåringen fastnade framför Sound of Music på TV:n. (Hade inte trott att hon som brukar fnysa åt 1900-talsböcker skulle gilla den här, men tydligen så!) Den filmen är faktiskt som en KOMET-kurs i alpmiljö: vad är det för relation jag vill ha till mitt barn, och vad behöver jag förändra i mitt beteende för att komma närmare målet? Mer bus och lek blir säkert ett av svaren. Mer lyssna, mindre babbla på och utgå från att du har rätt. Ja det är ju självklarheter förstås, men så galet lätt att fastna i andra beteenden ändå. Jättebra kurs tyckte jag när jag gick den för fyra år sedan.

Sen satt liksom pedagogik- och uppfostranstankarna kvar i huvudet hela dagen. Och nu på kvällen ramlade jag över den här länken – en lokaltidningskrönika som en vän delat på Facebook.  Om att ett barn ska vara fri att ta den plats hen vill.  Läs den. Jag läser och minns så väl en lärares nöjda kommentarer vid utvecklingssamtalet om att ”hon börjar blomma ut”. Jag själv upplevde ingen som helst skillnad. Och ordet ”blyg” får mig fortfarande att hoppa högt. Vad, whatsoever, blir bättre av att säga att jag är blyg?

Den etiketten kommer att låsa fast. Stänga till om de möjliga öppningarna och rummen.

Kan vi inte bara komma överens om att sluta slänga stämplar på människor om hurdana de är och hur de borde vara? Särskilt barn. Låt människor vara som de är, och känner de behov av att förändras – då tror jag att det kommer att ske. Men om behovet inte upplevs inifrån kan jag inte se någon orsak till förändring. Olikhet är bra!

Dela
Facebook Twitter Email