På ett tidigare jobb stod det i inledningen till alla lönekriterier att man skulle ha ”vilja och förmåga” att göra olika saker. Sådant som enligt kriterierna skulle ge högre lön.

Nu är ju jag en sådan där jobbig typ som inte kan låta bli att fråga ”varför” om saker jag inte förstår, allt som känns otydligt och ogenomtänkt. Det här var en sådan. Är det rimligt att utgå från att vilja och förmåga är samma sak, frågade jag. Jag kanske mycket väl kan göra rutinändringar på hundrafemtio sidor på en webbplats, men har ingen som helst lust för att det inte känns meningsfullt. Eller så kanske jag vill stå på scen och moderera i paneldebatter, men har inte riktigt metoder och förmåga för det. Vilket väger tyngst? De på jobbet tyckte antagligen att jag var lite övernitisk eller överfilosofisk. Nåt av dem. Men för mig är språket så viktigt. Ord och begrepp som används spelar enormt stor roll: om de öppnar eller stänger rummet. Om de skapar förvirring för att det används vaga begrepp när man inte riktigt vågar ta i de olösta frågorna som ligger bakom.

Men när systemet blir tydligt, däremot. Som när min sexåring har greppat att ett ord heter något annat på engelska än på svenska för att vi har kommit överens om vad det ska heta. Det är fortfarande en stol vi pratar om även om den heter chair på engelska. Och det är inte självklart, utan det ligger en process och en överenskommelse bakom.

Språket som överenskommelser som värderar och styr vad vi väljer att lägga våra liv på. Som är kittet emellan, skavet, det som leder till tårar och skratt och att människor kliver ut ur garderoben och blir verkliga för sig själva och varandra.

Rätt otroligt är det.

Den som blir lika fascinerad som jag av det här borde läsa Barthes Mytologier. Annars finns det lite introtexter om semiotik här och var, t ex här.

Dela
Facebook Twitter Email