Timme noll på Playa de Amadores.

Timme noll på Playa de Amadores.

På stranden i den turkosblå 20-gradiga euforin hör jag en mamma säga till far- eller mormodern: ”barnen måste ju få göra det” (få leka i vattenparken för sju euro per person).

Det är så lätt att stå där vid sidan av och döma. Vad är tillräckligt – att få åka till Kanarieöarna på sportlovet, eller att inte få nej till något man önskar sig?

Jag vet så lite ändå om vad de har, vad de saknar och vad de har förlorat.

Och i restaurangen är det jag som kommer med krångliga önskemål.

Det där carpe diem-mantrat blir så tydligt på en semester som den här. ”Den här stunden kommer aldrig tillbaka.”

Ingen av dem gör ju det. Och det är det vi måste stå ut med. Vad är tillräckligt med de förutsättningarna?

Lotta Lundberg beskrev det här dilemmat så bra i Uppsala domkyrka häromveckan. En person som kan konsten att sätta ord på företeelser så att de kryper fram ur mörkret. Läs henne! Just nu läser jag förresten hennes Timme noll, som av en händelse.

Dela
Facebook Twitter Email