Roque Nublo i sandstoftsmoln.

Roque Nublo i sandstoftsmoln.

Vi är på sportlov på Gran Canaria: mot alla tidigare principer om att undvika flyg ”i onödan”. Det är första gången tioåringen ser palmer så att säga i verkligheten (vad det nu är) och vi har åtminstone valt ett hotell med Travelife-märkning, för att på något sätt gottgöra.

Idag blev det busstur genom fyra klimatzoner. Åksjuketabletter rekommenderas, men fint var det. Bäst var allt vi lärde oss: som att de tjocka skyarna på himlen inte är regn till havs utan – sand. Varma vindar med flygsand från Sahara som lägger sig som ett tjockt pulver i luften – Calima. Calimavindar brukar komma in på sommaren, men nu kommer de även vintertid. Klimatförändringar gör att mandeln blommar två månader tidigare, att regnen uteblir och att grundvattnet sinar mer än någonsin. Det är ju lätt att tänka i Vallentuna att det är skönt med mer värme, men om värmen är en överskottsvara blir det nåt helt annat. Alla dessa odlingar, självförsörjande bönder… vilken oro.

Annan tanke som snurrar runt: hur svårt det skulle vara att verkligen bryta upp och lämna det hemtama, trots längtan till något annat. språket, vanorna, det delade vardagsgnället, det självklara förgivettagandet. Cirklarna runtom. Det finns ju de som gör det, och jag undrar vad som skiljer dem från oss andra. Och sen finns förstås alla de som bryter upp för att valet att stanna kvar inte är ett reellt val. Men det är ett annat blogginlägg.

Dela
Facebook Twitter Email